Den digitala omvandlingen av litteraturen är obestridlig, med traditionella bokförsäljningar som sjunker medan strömningstjänsterna skjuter i höjden. Denna enorma förändring har gett upphov till passionerade debatter om den tryckta litteraturens framtid, där nostalgiska försvarare av fysiska böcker ställs mot den växande ljudbokslyssnandet. För många har Camilla Läckbergs deckare blivit en del av kvällsrutinen, och en lyssnare ägnade hela 500 timmar åt en enda bok. Men denna trend har djupare implikationer än bara en förändring i läs- och lyssnarvanor.
För tre år sedan uttryckte jag min oro på den här plattformen och lyfte fram konsekvenserna av ljudboksboomen. Jag argumenterade att strömningstjänsternas framfart urholkade den traditionella bokmarknaden, vilket resulterade i minskande royalties för författare, kämpande bokhandlar och en reducering av litteraturen till lättsmälta berättelser som ofta används som bakgrundsbrus. Reaktionerna var snabba och starka. Jag anklagades för att vara elitistisk, verklighetsfrånvänd och nedlåtande mot det faktum att litteratur alltid har haft en muntlig tradition.
Tre år senare verkar även förlagen ha fått upp ögonen för problemet. I Dagens Nyheter uttrycker Pelle Andersson från förlaget Ordfront frustration över att hans fackböcker inte längre säljer. Svante Weyler konstaterar att varannan fysisk bok som såldes 2003 har försvunnit från marknaden år 2023, trots att Sveriges BNP har ökat med 50 procent under samma period. Varför är det ingen som pratar om detta? Vi var några som försökte, Svante.
Men varför denna pessimism? Skulle inte ljudboksformatet, enligt vissa litteraturvetare, kunna ge upphov till nya kreativa uttrycksformer? Kanske, men en mer nykter bild ges i Karl Berglunds studie “Reading audio readers: Book consumption in the streaming age”, där han använder Storytels lyssnarstatistik för att belysa hur ljudbokslyssnandet faktiskt ser ut. Berglund förutspår att litteraturen kommer att delas upp i två kretslopp: en tryckt och en strömningsbaserad. Den förstnämnda kommer troligen att överleva i allt mindre upplagor, medan den senare kommer att domineras av snabbproducerad romance och deckare, direkt anpassade för ljudformatet.
Berglunds kartläggning av olika lyssnarmönster är särskilt intressant. Många lyssnar på kvällar och nätter, ofta med hjälp av sleep timer-funktionen. Ett annat mönster som framträder är att många lyssnar på samma bok om och om igen – ett tecken på att folk söker tröst i välbekanta berättelser. Detta är inget fel i sig, men jag står fortfarande fast vid att utvecklingen har uppenbara nackdelar, särskilt om man anser att litteraturen som konstform och det aktiva läsandet är viktiga för samhället.
Varför anammar vi ny teknik så okritiskt i det här landet? Ljudboksboomen påminner om hur digitala verktyg snabbt blev normen i skolan, något som Folkpartiet skröt om 2013. Men nu, tio år senare, är samma parti kritiskt mot skärmanvändandet i förskolan. Denna form av opportunism drivs till stor del av ekonomiska intressen och en vilja från bokbranschen att måla upp en bild av ständig framgång, trots att den tryckta litteraturen kämpar.
Det är dags att vi ser över denna utveckling med öppna ögon och inte blint litar på teknikens alla löften. För om vi inte är försiktiga riskerar vi att förlora den djupare, reflekterande litteraturen och lämna plats åt snabbproducerade berättelser som snabbt konsumeras och glöms bort.